Jag tror att det viktigaste för att känna sig lycklig och känna mening i sitt liv är att följa sitt hjärta. Följa känslan av vad som gör en glad. Inte tänka så mycket med hjärnan. Inte låta tankarna sätta käppar i hjulet och hindra en från det man drömmer om. Jag tror att om man lyssnar så finns svaren alltid där – i ens hjärta.
Inom mig finns en längtan, en längtan efter ett liv som känns mer äkta. Mer som mig. Närmare naturen, närmare livet. Närmare den jag är och den jag vill vara. I en långsammare takt. Jag är trött på att snurra runt i ett ekorrhjul, trött på att alltid känna att orken inte finns. Att det roliga väljs bort för att orken ska användas till alla måsten, till allt som är nödvändigt.
På de flesta arbetsplatser verkar tempot vara högt. Man efterfrågar stresstålig personal, flexibel personal. Man ska kunna ha många bollar i luften. Vara så flexibel att man själv nästan vänds ut och in. Vara lojal mot sin arbetsgivare, ställa upp. Men vad hände med lojaliteten mot sig själv? Mot sina egna drömmar? Sin familj? För hur många känner egentligen att det jobb man har är det man drömmer om? Ens kall? Meningen med allt?
Jag har tänkt mycket på frågor som: Vem jag vill vara? Hur jag vill vara? Vad som är viktigt för mig i mitt liv? Frågor som kommit bort i allt annat som distraherar, i allt annat som finns att göra. Frågor som känns viktiga för mig att besvara för att hitta min väg och för att hitta mig själv. Frågor som jag tror leder mot ett mer meningsfullt liv, med mer innehåll, mer riktning. Där jag inte passivt bara råkar hamna någonstans utan där jag aktivt väljer vart jag vill gå.
Jag har börjat skissa på en plan för hur det närmaste året skulle kunna se ut och vad jag vill uppnå under den tiden. Satt upp mål. Letat rätt på kurser jag vill gå. Saker jag vill prova på. En blandning av psykologi kurser, ridning på islandshästar och tid med min familj. En blandning av lek och allvar. Där inte allt måste leda till nåt, inte måste ge resultat. Saker där vägen får vara meningen.
Vid ett vägskäl 