Äntligen har jag fått lite energi till att göra en riktig utrensning här hemma. Börjat titta efter vad som egentligen döljer sig inne i garderober och skåp. Jag tar en liten del i taget. Är noga med att det ska kännas roligt att rensa ur, inte som en belastning. Att det inte ska bli för mycket. Det blir ju lätt att man vill göra allt på en gång när man väl har börjat, när man är inne i det. Det är en konst att veta när man ska sluta – speciellt när man gör något som man tycker är roligt.
För mig känns det symboliskt. Att få ge bort de där kläderna jag aldrig använder, eller den där vasen som jag köpte på rea men egentligen aldrig har tyckt riktigt bra om. Jag gör plats för det nya som jag vill ska komma in i mitt liv. Öppnar upp. Ger rum för ny luft. Nya saker.
Jag delar upp. Det som ska slängas, det som ska skänkas, det som eventuellt kan säljas och så förstås de saker som får vara kvar. Det finns en slags tröst i att kunna skänka bort saker, att inte behöva slänga saker som fortfarande är funktionsdugliga. Att veta att de kanske kan få komma till ett hem där de blir mer uppskattade.
Det jag har svårast att sortera bland är mina böcker. Många har gett mig så mycket när jag har läst dem, tröst, förströelse, skratt och ibland tårar. Helst hade jag velat ha ett rum för bara mina böcker. Ett litet läsrum.
Utrensningen har fått mig att fundera över hur mycket vi egentligen köper. Vi har så många saker som bara ligger. Saker som vi en gång har trott att vi har fyndat för att de var på rea men som sedan bara blivit liggande – för att vi egentligen aldrig behövde dem, för att de egentligen aldrig passade oss.
Vi har i år infört ett köpstopp i vår familj under vissa av årets månader. Ett köpstopp som självklart inte gäller mat och sådant som vi måste ha. Det är mest för att vi ska tänka efter mer, inte bara handla för handlandets skull eller för att det är på rea. Utan ge oss själva tid att fundera över om det är något vi verkligen behöver. Eller om det bara är något vi vill ha just för stunden. Egentligen är det ju inte så mycket som vi verkligen BEHÖVER efter att våra basbehov är tillgodosedda, vi handlar mer av lust. Jag tänker att sakerna vi köper också kommer att kännas mer speciella och värdefulla om vi får lov att vänta på dem. Istället för att köpa dem direkt när lusten faller på. Att vi kommer vara mer rädda om dem, att det kommer att dröja längre tid innan de hamnar i den där påsen med saker som ska skänkas bort.
Vid ett vägskäl 