Jag har alltid älskat att skriva. Redan innan jag hade lärt mig skriva ville jag bli författare och min stora idol var Astrid Lindgren. Jag minns när jag fick en röd skrivmaskin av min morfar på min namnsdag. Det var något jag hade önskat mig länge. Drömt om. Jag satt och tryckte fram berättelser på min skrivmaskin. Sagor, noveller, berättelser. Drömde om den dag då jag skulle få min första bok utgiven.
Jag har alltid haft lätt att uttrycka mig i skrift, alltid känt att det flyter på. Att jag får fram det jag vill förmedla så mycket bättre än när jag försöker säga det med ord.
Jag tror att skrivandet är läkande på många sätt. Det kan vara ett sätt att bearbeta det som har varit jobbigt och svårt. Ett sätt att ta sig vidare. När man får ner sina tankar på papper blir man mer klar över sig själv – över vad man vill och vart man ska.
Ibland är det så mycket tankar som trängs i huvudet att det blir svårt att skapa någon ordning – då är det perfekt att skriva. Rensa, få ur sig. Strukturera upp. Skriva av sig om sådant man oroar sig för, rädslor man har. Saker man vill. Ligger man och tänker när man ska sova brukar det hjälpa om man skriver ner sina tankar. Då kan man släppa det. Lägga det åt sidan, man har ju redan satt det på pränt och det väntar där tills dagen efter när man vaknar och kan ta itu med det igen.
För mig är skrivandet livsviktigt. Jag mår bra när jag skriver. Jag känner det som om jag hamnar i ett flöde, där orden rinner lätt. Där jag glömmer tiden. Det ger mig energi och inspiration till andra delar av mitt liv.
Jag har skrivit mycket under den här perioden som varit. Skrivit av mig om känslor, tankar. Det har varit en stor hjälp. Fått mig att se klarare på min situation och vad jag vill och även hjälpt mig att lätta på trycket de dagar det känts orättvist och ledsamt att behöva må så här.
Vid ett vägskäl 