Jag tror att man många gånger stänger av signalerna från sin egen kropp, slutar lyssna, för att klara av, för att kunna fortsätta i samma tempo. För att inte behöva stanna upp och ifrågasätta. För att inte behöva fundera över vad det är man gör med sig själv. Man tror att kroppen ska orka hur länge som helst, klara alla påfrestningar den utsätts för. Att man ska kunna ta igen sig sen, nån gång i en framtid långt bort – när allt har lugnat sig.
Men kroppen är klok. Den slutar aldrig signalera. Den fortsätter larma. Den slutar inte förrän man stannar upp och lyssnar. Även om det kommer först när det kanske känns som om det gått alldeles för långt, när du kört in i den berömda väggen eller blivit sjuk på något annat sätt.
Till en början märkte jag knappt av att det blev för mycket. Lusten till det nya jobbet jag hade fått var så stor. Utmaningarna kändes roliga trots att vi var underbemannade. Jag ville så mycket. Jag har nog också alltid velat vara duktig. Tyckt om att få visa vad jag kan. Få beröm. Känna att jag gör ett bra jobb.
Min familj reagerade före mig. Min sambo ifrågasatte att jag var så trött, att jag inte längre orkade som jag brukade. Saker som brukade roa mig kändes helt plötsligt inte roliga. Världen började kännas grå. Ändå reagerade jag inte. Det gick ju så långsamt, kom smygande. Det kändes efteråt när jag fick tillfälle att stanna upp som om jag glömt bort vad jag tyckte om. Att jag tappat bort mig själv. Att jag glömt att jag kunde vara en glad och rolig tjej som tyckte om att hitta på saker och inte den där trötta, irriterade person som jag verkade ha blivit. Livet blev att handla om att överleva istället för att leva. Att hålla huvudet över vattenytan.
Nu lyssnar jag bättre. Jag har blivit tvungen att lyssna. Känna in. Rätta mig efter vad min kropp orkar. Göra lagom mycket, i lagom takt.
Vid ett vägskäl 