Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Försöker låta bli att se det som inte blev gjort, som häcken som borde ha blivit klippt en omgång till och hallonhäcken som skulle ha rensats på de gamla skotten. Försöker hålla mitt fokus på fåglarna, som flyger fram och tillbaka. Sätter sig i ett träd. Kurar ihop sig. Försöker hålla värmen. Det är svårt att byta fokus, svårt att släppa det man ser som behöver göras. Svårt att låta saker vänta, bara vara.
Inför den här julen var jag senare än vanligt med att pynta inför jul. Det kändes som ett så stort projekt. Att gå uppför trappan, gå in på vinden och hämta lådorna med pynt och bära ner. Så många steg. Jag fick huvudvärk bara av att tänka på det. Samtidigt så ville jag vara med. Ville pynta tillsammans med Theo. Ställa fram tomtar. Få julstämning. Skapa minnen.
Jag såg hur grannarna pyntade, hade ut granris och belysning på altanen. Hur julgardinerna kom upp. Och jag jämförde. Jämförde vårt liv med deras. Innan jag kom på mig själv. Innan jag bestämde mig för att sluta jämföra. Att det bara tar energi. Energi som jag kan använda på bättre sätt. Det är så lätt att jämföra sig med andra. Så lätt att se hur perfekt alla ser ut att ha det på bilderna de lägger upp på facebook och Instagram. Hur lyckliga de ser ut att vara.
Men jag har blivit bättre på att inte jämföra. Med att fokusera mer på oss och det vi har. Med att tänka att vi kan ha våra traditioner. Vårat sätt att fira. Som passar oss – just nu. Att det inte behöver vara bättre eller sämre.
Och vårt pynt kom upp – fast det tog lite längre tid än vanligt.
Vid ett vägskäl 