I början när jag sov större delen av tiden fanns inget utrymme för att orka leka med Theo i hans tempo. Så fort jag rörde mig fick jag hjärtklappning och ville mest bara lägga mig ner igen och vila. Theo fick vara på dagis om dagarna. Det dåliga samvetet skavde. Att jag lämnade bort mitt barn fast jag var hemma. Tiden han var på dagis sov jag. När han kom hem försökte jag hålla mig vaken fram tills han skulle lägga sig. Försökte vara närvarande och finnas där, fast jag den största delen av tiden låg i soffan. Tröstade mig med att han i alla fall visste att mamma fanns där.
På helgerna kände jag mig otillräcklig, när jag inte orkade göra saker. Inte ta del av vårt liv. Det var svårt att lägga sig ner och vila med gott samvete. Svårt när någon ville att mamma skulle vara med också. Svårt när jag kände att jag missar saker. När jag fick höra att Theo gjort saker för första gången och att jag sovit bort de ögonblicken.
På dagis tyckte de att Theo visade mer ilska under den här perioden. Och det är klart att han också kände av att saker var annorlunda. Att han också märkte. Även om han var för liten för att kunna förstå riktigt vilken sjuka det var som mamma fått.
Nu har min ork börjat komma tillbaka mer och mer. Jag orkar ta med Theo ut på en liten tur med sparken. Packa lite picknick åt oss och stanna och fika i parken. Sparka hem. Sitta på golvet och bygga garage åt bilarna med klossar tillsammans med Theo. Sådant som tog en enorm kraft bara för några månader sen. Fast visst är min ork begränsad och jag måste vila mellan varven- ha långsamma dagar efter mer aktiva dagar. Gör jag för mycket känner jag av både min hjärtklappning och tröttheten mer, trots de tabletter jag tar för att hålla pulsen nere.
Jag märker att Theo känner skillnad också. Att han är gladare och lugnare nu när allt är mer som vanligt. När jag orkar mer.
Jag tror också att jag uppskattar allt det där vardagliga lite mer nu efter att orken varit borta. Att jag förstår hur mycket det betyder. Hur mycket alla de där små stunderna är värda.
Vid ett vägskäl 