När stressen runt mig var som värst började jag få problem med att komma ihåg saker. Allting gick så fort. Det var som om inget riktigt stannade kvar. Inget gjorde något riktigt intryck. Minnet började hacka. Ville inte fungera som det skulle. Och kanske berodde det på att jag aldrig var riktigt närvarande i det som hände -kanske berodde det på att jag redan var på väg någon annanstans. Hela tiden.
Jag slutade kunna se på tv. Jag kunde inte koncentrera mig, inte fokusera. Jag förstod inte handlingen. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt länge för att minnas. Jag såg hela tiden saker som behövde göras, ordnas.
När jag tänker tillbaka på hur det var innan jag blev sjukskriven får jag inget riktigt sammanhang. Det enda jag minns är känslan. Känslan av att aldrig hinna, aldrig räcka till. Mest är jag ledsen över de minnen som jag hade velat ha kvar. Som jag skulle vilja hade etsat sig in i mitt minne. Stunder med Theo. Minnen av min familj. Men det är som ett töcken. En dimma.
Jag minns att jag blev rädd vissa gånger, när jag inte mindes hur jag kommit från punkt A till punkt B eller när ett samtal helt hade försvunnit ur minnet trots att jag bevisligen måste ha haft det. Rädd för vad som höll på att hända med mig.
Jag försökte göra flera saker samtidigt för att bli effektivare. Hinna med. Det är en av de saker jag har kommit överens med mig själv om att sluta med. Nu gör jag en sak i taget. Ibland får jag påminna mig. Säga åt mig att jag inte längre behöver ha så bråttom. Göra klart. För ju fler bollar jag har i luften desto svårare blir det att minnas allt jag håller på med.
Jag kan fortfarande känna att jag blir trött av ett långt samtal, att jag slutar förstå vad den andra personen säger, att jag inte längre orkar fokusera. Men jag har inte bråttom längre. Mitt huvud är inte längre någonstans i framtiden och planerar för allt jag måste göra. Jag har kommit ner i varv och där finns det plats för tröttheten. Där finns det tid att vila. Tid att hitta balans.
Vid ett vägskäl 
Visst är det otäckt det där med minnet, jag har fortfarande stora koncentrationsproblem och minnesstörningar, det är verkligen jobbigt. Att inte minnas. Var också som dig, skulle göra flera saker samtidigt, såg alltid saker som skulle göras, helt sjukt så man höll på. Nu är man lugn som en filbunke, har inte bråttom nånstans längre, så skönt.Tål inte stress alls längre, så undviker det så gott det går.
GillaGilla
Ja. Tror att det kan ta lång tid för minnet att fungera som vanligt igen. Och stress kanske man alltid kommer att vara känsligare för än man var innan….
GillaGillad av 1 person
Ja det kommer nog det, blir nog inte riktigt som förr tror jag, tyvärr. kram
GillaGillad av 1 person