Under den tid jag var sjukskriven upplevde jag att man måste ha väldigt mycket kraft och ork för att ordna med allt runt omkring sjukskrivningen, ork som jag egentligen inte kände att jag hade just då. Att ringa ett telefonsamtal kunde vara allt jag orkade göra på en dag. Hade jag varit och träffat läkare tog det besöket så mycket av min kraft att jag kunde sova 20 timmar efter det. Jag tror att det här var svårt att förstå, både för de runt omkring mig och för läkarna.
I princip varje gång min sjukskrivning skulle förlängas var det en ny läkare. Det märktes att de jobbade med ett pressat schema. Redan när jag satte mig ner inne på deras rum hade de börjat fylla i intyget för sjukskrivning. Deras ögon var på skärmen och inte på mig. När jag försökte förklara hur jag mådde avbröt de mig och började fråga om nåt de var fundersamma över i ett tidigare sjukintyg. Jag kände mig som om jag hamnat i ett löpande band system.
Ingen verkade ha tid att lyssna – att försöka förstå vad mitt problem var och vad som lett till att jag mådde så här. Ingen gav mig det som hade varit mest värdefullt för mig just då – att bli lyssnad på och känna att mitt problem blev taget på allvar. Istället fick jag varje gång höra att ”Jag är inte den läkare som ska ha hand om dig så jag kan inte sjukskriva dig mer än två veckor. Vill du ha förlängd sjukskrivning så se till att ringa i tid. Helst en vecka innan sjukskrivningen går ut.” Mina frågor viftades bort. ”Det får du fråga den läkare som ska ha hand om dig.”
Jag kände mig stressad och pressad av att aldrig få en längre sjukskrivning. Det var svårt att få den ro jag kände jag behövde. Svårt att känna att jag hade rätt att bara vara. Jag hade inga problem med att få sjukskrivningen förlängd när jag bad om det, men jag kände ändå att jag hade fått mer lugn av en längre sjukskrivning, av att ha en plan. Av att känna att någon hade ansvar för att följa upp de problem jag hade. Istället kände jag en enorm stress över att kunna bli nekad sjukskrivning och vara tvungen att gå tillbaka och arbeta 100% efter två veckor. Jag tror att det skyndade på mitt beslut om att säga upp mig. Det kändes som enda sättet att slippa ifrån den där pressen som hela tiden låg över mig.
Vid ett vägskäl 
Usch vad jobbigt du verkar haft det med läkare, jag har haft tur att ha haft samma läkare hela tiden och det är ju en fördel, då ser dom oftast hur man mår med när man träffas. Bytte till en privat vårdcentral nåt år innan jag blev sjuk och det är jag glad över nu, att man då har fått samma läkare hela tiden. Det blir ju himla onödig stress av att hela tiden oroa sig över att inte få förlängd sjukskrivning, det är det minsta man behöver. Har även haft tur som inte haft problem med Fk heller ännu. Han har hela tiden förstått att jag verkligen vill tillbaka och jobba. Så många gånger som jag provat och det inte fungerar. Men nu denna gång hoppas jag på det bästa :). Kram
GillaGilla
Det är ju så det ska vara som du beskriver det, att man fråga uppföljning av samma läkare när man ser att det kommer att bli en längre period av sjukskrivning. Sjukintygen blir ju oftast bättre skrivna då också och det underlättar ju när man har kontakt med försäkringskassan. Jag har inte heller haft problem med försäkringskassan. Min handläggare var väldigt trevlig och hade bara synpunkter på att hon tyckte, precis som jag, att sjukintygen skulle sträcka sig över en längre period. Kramar!
GillaGillad av 1 person
Ja allt blir ju så mycket enklare om man har en läkare, hoppas det blir bättre för dig snart :), kram
GillaGillad av 1 person
Tack! Jag mår ju mycket bättre nu än vad jag gjorde för bara ett halv år sen. 😊 Men man vill ju att allt ska gå så mycket snabbare än vad det gör. Men man får låta det ta tid.
GillaGilla