Jag minns så väl dagen då jag ringde och sjukskrev mig. Jag visste det inte då men jag skulle inte komma tillbaka och arbeta igen.
Mitt huvud dunkade. Jag hade tryck i bröstet och upp i käkarna. Jag kunde inte sova. Kroppen var uppe i varv. Och för första gången erkände jag för mig själv att det här går inte. Jag gav mig tillåtelse att få ge upp, tillåtelse att sluta vara duktig. Jag önskar bara att jag hade gjort det lite tidigare.
Jag gick till läkare samma dag. Trycket över bröstet oroade mig. Jag tyckte att det bara blev värre. Jag kände att hjärtklappningen som jag känt av till och från senaste året nu var konstant och inte ville ge med sig. Jag kände att jag behövde hjälp.
Jag trodde nog att min kropp orkade mer än den gjorde. Föreställde mig nog att stressen satt mest i psyket, att kroppen inte blev så påverkad. Att hela tiden ha huvudvärk, att ha hjärtklappning från och till, att inte få sova ordentligt och att ha svårt att fokusera hade blivit så normaliserat. En del av att vara mig.
När läkaren berättade att jag hade förändringar på EKG:et och stigande hjärtmarkör prover var jag på väg att gå hem. Jag kunde inte riktigt ta in vad det innebar och det krävdes övertalning innan jag gick med på att jag skulle stanna på hjärtintensivavdelningen.
Jag tror inte att det var förrän jag skrevs ut med papper på att jag haft en hjärtinfarkt typ 2 som jag verkligen kunde ta in det. Som jag förstod att mitt hjärta inte orkade den belastning som min höga puls innebar. Det var då det gick upp för mig att jag måste ändra mitt sätt att leva, för mig och min familjs skull. Det var då jag påbörjade min resa mot något nytt.
Vid ett vägskäl 