Dagarna som går

Vissa dagar vill jag så mycket. Vaknar och känner att jag har energi och ork. Faktiskt vill göra saker. Men jag har märkt att energin tar slut fort. Att jag måste försöka hushålla, spara lite på energin. Inte göra precis allt som jag vill göra på en gång. Min energi och ork är fortfarande begränsad. Fortfarande behöver jag tid till återhämtning efter att jag har gjort något.

Ibland kommer tankar på om det alltid ska vara så här? Om orken aldrig kommer att bli som tidigare? Fast jag vet att det tar tid. Fast jag någonstans förstår att något som man gått med under lång tid måste få tid på sig att bli bra. Att kroppen måste få en chans att hinna bli som vanligt. Att det är min tur att lyssna på kroppen nu.

Ibland blir dagarna väldigt lika, flyter lite in i varandra. Det är ett lugnt tempo. Vilsamt. Jag läser mycket. Tänker mycket. Ger mig tid att vara. Göra det jag tycker om. Försöker att inte stressa upp mig själv över saker som behöver göras men som kan vänta. Saker som inte behöver göras just nu utan kan tas sen när orken finns.

Theodor, min son, ger mig mycket glädje. Fyller på min energi. Och tar såklart energi på ett vis också, som när man ska passa, försöka klä på någon som inte vill och bråka om ifall man ska få glass i affären eller inte. Men barn kan redan det där som många av oss verkar ha glömt. De hittar glädje i nuet. I de små sakerna. De behöver inte gå någon mindfulness kurs för att lära sig det där. Allt är nytt och roligt för dem. De har en naturlig upptäckarglädje. De kan sitta och studera en sten. Göra mönster i sanden med en pinne. Njuta av det som är, av det de gör och det de ser. De har en nyfikenhet jag önskar att jag också hade – som jag hoppas att Theodor får behålla länge än.

587.jpg

3 reaktioner till “Dagarna som går

  1. Jag hade otroligt svårt att hushålla med energin, ramlade över kanten mest hela tiden. Man trodde att orken fanns där,så gjorde man lite för mycket så blev man helt slut och liggandes i flera dagar. Nu har jag äntligen lärt mig att återhämta mig ordentligt. Det gjorde man ju som sagt aldrig tidigare, man körde på med full fart både i jobbet och hemmet tyvärr. Tål överhuvudtaget inte stress längre, blir jättedålig av minsta stress. Blir tom dålig när mannen är stressad. Inte förrän nu under min rehab tid har jag haft ork till lite träning :). Man har försökt så många gånger med promenader och gymträning, men ramlat tillbaka igen. Nu har jag orken att träna två till tre dagar i veckan ca 45 min per gång, men känner efter noga vad jag orkar och klarar av, fick backa en del gånger under rehab tiden då jag körde på lite för hårt. Kram

    Gilla

    1. Ja, det är svårt att inte ta ut sig! Känner man att det finns lite energi vill man ju göra de där sakerna man längtar efter. Har också haft svårt att komma i gång med träning. Har haft stora problem med hjärtklappning och känner av det om jag rör mig för mycket – och då vill man ju ändå röra på sig för att det ska vara bra för kroppen.

      Liked by 1 person

      1. Ja hjärtklappning är inte roligt, var försiktig, gör bara det du orkar :). Själv hoppas jag kunna komma till skidspåret i år, hade det som mål :), hoppas att det blir tillräckligt med snö bara :). Kram

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s