Ett av de största hindren att komma över innan jag vågade säga upp mig var hur vi skulle klara oss ekonomiskt. Vi är två och i det ligger en stor lättnad för annars hade det varit svårt att våga. När man är två som har det ekonomiska ansvaret för alla räkningar och utgifter kan man vara modigare.
Vi diskuterade jag och min sambo. Flera gånger. Vad har vi för utgifter? Vad går att dra ner på? Hur mycket behöver vi EGENTLIGEN för att klara oss? För oss gick kalkylen ihop. Jag arbetar extra med ekonomin i min sambos företag och får in lite pengar på det. Men tanken är förstås att jag så småningom också ska kunna bidra i större utsträckning till vår gemensamma ekonomi. Men jag har fått tid. Tid att fundera över vad jag vill, tid att vila upp mig, hitta min ork. Hitta tillbaka till glädjen igen och för det är jag så oändligt tacksam.
Än har jag varit för trött för att orka tänka för stora tankar. Jag har behövt börja i det lilla. I det som gör mig glad.
Som att vandra i skogen. Titta på den gröna mossan. Blunda mot solen. Njuta. Känna att min kropp orkar. Att min kropp vill röra sig. Uppskattar att röra på sig.
Sitta med vänner. Ta en fika. Prata, skratta. Leva. Njuta.
Det var så länge sedan skrattet fanns där. Det där som bara bubblar och vill komma fram. Längtar efter den känslan. Längtar efter att leva, uppLEVA.
Vid ett vägskäl 