I början av min sjukskrivning var tröttheten det mest utmärkande. Det var som om all sömn som gått förlorad skulle sovas i kapp. När jag försökte göra något sa kroppen genast ifrån.
Mitt fokus fungerade inte som vanligt. Jag klarade inte av att titta på tv. Det blev bara rörigt, för mycket intryck. Jag klarade inte av att hänga med i handlingen. Likadant var det i diskussioner. Det var knappt att jag klarade av korta samtal. Koncentrera mig, förstå vad samtalet handlade om, svara adekvat. Och det är svårt att förklara. Svårt att få människor runt omkring en att förstå att en sån enkel sak har blivit så svår. De vill ju finnas där, vara till hjälp, stötta. De känner sig bortknuffade, bortstötta när man inte ens förmår ta emot deras välmenande ord. När man inte orkar svara på deras telefonsamtal, när man inte orkar skriva ett sms.
Den här tröttheten har långsamt blivit bättre. Inte så snabbt som jag skulle vilja. Men steg för steg, långsamt och försiktigt. Nu orkar jag läsa, skriva, prata – de saker som jag kanske någonstans i tröttheten ändå saknade mest. I orden växer en mening fram. Tankar om vad jag vill. Vad som är viktigt för mig i mitt liv.
Annars är det framförallt tystnaden som har hjälpt mig att må bättre. För någonstans var min hjärna så överarbetad, så fullmatad med intryck, så stressad att det enda den och hela min kropp längtade efter var tystnad. Ett tomrum som fick lov att vara ett tomrum, som inte behövde fyllas med en massa intryck. För att uppnå balans i förhållande till det som varit behövdes ett ingenting. Att bara få vara. Så lätt det låter och ändå så svårt, det var ett utrymme som jag inte lyckades skapa i mitt liv innan jag blev sjukskriven. Ett utrymme som jag tror att vi alla behöver försöka få plats med i våra överbelamrade liv. Ett livsviktigt utrymme.
Vid ett vägskäl 