Vid ett vägskäl

Jag har hittat en tid som är alldeles min egen. En tid när jag får vara alldeles för mig själv och bara vara. Skriva, tänka, läsa. Göra det som faller mig in. Andas.

I början kändes det motigt att ta sig den tiden. För min tid ligger i de tidiga morgontimmarna, innan någon annan i familjen har vaknat. Innan alla morgonbestyr börjar. Innan det är dags att ordna med frukost, byta kläder och borsta tänder på någon som inte vill. Någon vars favoritord nyligen blivit ”Nej” och som inget bättre vet än att få uttrycka sin egen vilja och få göra saker på sitt eget sätt.

Det svåraste är innan man tagit sig upp. När man ligger där i sängvärmen och inte riktigt har vaknat till än. Då är det lätt att vilja somna om igen. Strunta i alltihop. Men jag har märkt att tar jag mig upp och ger mig själv den här tiden så gör det skillnad – skillnad för hur jag mår, för vad jag orkar med, för hur bra jag känner mig som förälder. Och det gör gott för själen. Vardagen får ett annat skimmer. Det blir lättare att uppskatta alla de där små sakerna som livet består av.

I det här utrymmet blir min inre röst tydligare. När allt är tyst. När ingen tv står på. Ingen dator surrar. Ingen som pratar. Här kan jag tydligare se mina drömmar, känna vad jag längtar efter, veta vad jag vill.