Vid ett vägskäl

Ibland tror vi att svaret är så långt ifrån oss. Så svårt att nå. Tar sån tid. Inte går. Är omöjligt. Att vi är för gamla. Men det finns alltid ett sätt att börja. Alltid nåt som finns nära. Vi måste lära oss att släppa våra begränsningar. Vår tro om att vi inte kan eller… Fortsätt läsa På väg

Jag har haft så bråttom. Velat veta vart jag ska och vad jag ska göra. På en gång. Velat vara framme vid den plats där jag mår bra och ser vart jag är på väg i livet. När allt har fallit på plats. Jag har funderat över än den ena, än den andra vägen att… Fortsätt läsa Tålamod

Jag tror att det viktigaste för att känna sig lycklig och känna mening i sitt liv är att följa sitt hjärta. Följa känslan av vad som gör en glad. Inte tänka så mycket med hjärnan. Inte låta tankarna sätta käppar i hjulet och hindra en från det man drömmer om. Jag tror att om man… Fortsätt läsa Längtan efter ett mer meningsfullt liv

Jag tror att jag ser ut ungefär som vanligt. Uppför mig ungefär som vanligt, i alla fall när jag ska iväg någonstans. När jag ska träffa folk. Handla. Göra saker. Då håller jag upp fasaden. Det är hemma jag kraschar. Det är framför allt där det märks att jag inte är som vanligt och inte… Fortsätt läsa Det syns inte alltid utanpå hur man mår inuti

Äntligen har jag fått lite energi till att göra en riktig utrensning här hemma. Börjat titta efter vad som egentligen döljer sig inne i garderober och skåp. Jag tar en liten del i taget. Är noga med att det ska kännas roligt att rensa ur, inte som en belastning. Att det inte ska bli för… Fortsätt läsa Rensa ut

Jag har alltid älskat att skriva. Redan innan jag hade lärt mig skriva ville jag bli författare och min stora idol var Astrid Lindgren. Jag minns när jag fick en röd skrivmaskin av min morfar på min namnsdag. Det var något jag hade önskat mig länge. Drömt om. Jag satt och tryckte fram berättelser på… Fortsätt läsa Att skriva för att leva

Jag tror att man många gånger stänger av signalerna från sin egen kropp, slutar lyssna, för att klara av, för att kunna fortsätta i samma tempo. För att inte behöva stanna upp och ifrågasätta. För att inte behöva fundera över vad det är man gör med sig själv. Man tror att kroppen ska orka hur… Fortsätt läsa När man slutar lyssna på kroppen

Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Försöker låta bli att se det som inte blev gjort, som häcken som borde ha blivit klippt en omgång till och hallonhäcken som skulle ha rensats på de gamla skotten. Försöker hålla mitt fokus på fåglarna, som flyger fram och tillbaka. Sätter sig i ett träd. Kurar ihop… Fortsätt läsa Att jämföra

I början när jag sov större delen av tiden fanns inget utrymme för att orka leka med Theo i hans tempo. Så fort jag rörde mig fick jag hjärtklappning och ville mest bara lägga mig ner igen och vila. Theo fick vara på dagis om dagarna. Det dåliga samvetet skavde. Att jag lämnade bort mitt… Fortsätt läsa Det dåliga samvetet

När stressen runt mig var som värst började jag få problem med att komma ihåg saker. Allting gick så fort. Det var som om inget riktigt stannade kvar. Inget gjorde något riktigt intryck. Minnet började hacka. Ville inte fungera som det skulle. Och kanske berodde det på att jag aldrig var riktigt närvarande i det… Fortsätt läsa När minnet sviker